The Libertine


Brittiskt drama från 2004 i regi av Laurence Dunmore och i huvudrollen ser vi Johnny Depp. I övriga roller ser vi Samantha Morton, John Malkovich, Rosamund Pike, Tom Hollander, Johnny Vegas, Rupert Friend, Kelly Reilly, Richard Coyle, Jack Davenport, Claire Higgins, Francesca Annis, Tom Burke och Hugh Sachs.

The Libertine är den sanna berättelsen om 1600-tals-poeten, John Wilmot (Johnny Depp), mer känd som the Earl of Rochester, och dennes vän, kung Charles II (John Malkovich). Ihärdigt drickande och ett utsvävande leverne ledde till en tidig död, och the Earl of Rochester blev hyllad och erkänd först efter sin död.

I am the cynic of our golden age. This bounteous dish, which our great Charles and our great God have more or less in equal measure placed before us, sets my teeth permanently on edge. Life has no purpose. It is everywhere undone by arbitrariness. I do this and it matters not a jot if I do the opposite. But in the playhouse every action, good or bad, has it’s consequences. Drop a handkerchief and it will return to smother you. The theatre is my drug. And my illness is so far advanced that my physic must be of the highest quality.

När jag var nio år gammal och såg Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl för första gången, så blev Johnny Depp per automatik en av mina absoluta favoritskådespelare. Naturligtvis så ville jag se honom i allt från och med då, och nästa film som han medverkade i var The Libertine. Jag visste inte vad filmen handlade om, brydde mig ärligt talat inte, ville bara se Depp på nytt. Filmen gick dessvärre inte upp på bio, men släpptes senare på DVD under sommaren -04. Så jag hyrde filmen, satte i filmen i DVD-spelaren, och bänkade mig förväntansfullt framför TV:n. 1tim 54min senare så var jag som ett frågetecken. Vad var det som jag precis hade sett? All action som jag trodde att filmen skulle innehålla, var istället en massa sex, supande och ändlösa dialoger. Jag hade utsatt mig för ett kostymdrama. What the fuck? Nåväl, tillräckligt mycket tid har passerat sedan min bekantskap med The Libertine stiftades, och jag såg om den för inte så längesedan. Jag tycker nog att detta är en riktigt bra film som innehåller bland Johnny Depps bästa prestationer, fast det är inte många som känner till den däremot.

Visuellt och tekniskt är The Libertine en tämligen speciell film för sin genre. Vanligtvis är kostymdraman kända för att vara väldigt vackra med storslaget foto och slående scenografi. The Libertine går däremot en helt annan väg med den visuella aspekten. Fotot av Alexander Melman är rått, grynigt och dokumentärt där den handhållna kameran (som sköts av regissören, Laurence Dunmore) är extremt närgången. Filmens belysning är naturlig med levande ljus, vilket förstärker den dokumentära tonen som genomsyrar produktionen. Filmen påminner stundtals om Barry Lyndon med tanke på att den också filmades med naturlig belysning. När det kommer till scenografin så ska det nämnas att jag har aldrig sett en smutsigare design än The Libertines. Scenografin omges av dimma, lera och rök, vilket gör att filmen känns oerhört rå och osentimental. Här finns inget vackert att fästa blicken vid, utan regissören, fotografen och scenografen har verkligen gjort sitt yttersta för att göra filmen så oattraktiv som möjligt. Är det konstigt att jag gillar det skarpt?

Klippningen av Jill Bilcock är riktigt bra och snärtig. Filmen är 1tim 54min lång, den rör sig i oerhört kvickt tempo från det att vi möter Rochester i den minnesvärda prologen till att vi tar farväl av honom i den känslosamma epilogen. Filmen innehåller, som sagt, otroligt många dialogscener, fast man blir aldrig uttråkad eftersom klippningen är så exakt och effektiv – sedan är det ju också oerhört välskrivet. Jag tycker att Bilcock sköter tonskiftningarna väldigt bra, då den första halvan innehåller underbart humoristiska scener, i synnerhet alla som involverar Rochester och dennes trofasta servant, Alcock. Fast sedan i den andra halvan blir filmen betydligt tyngre och sorglig då Rochester håller på att långsamt dö av syfilis. Bilcock sköter det, som sagt, snyggt eftersom det känns som en naturlig utveckling av narrativet. Vill passa på att nämna musiken av Michael Nyman, som har komponerat väldigt vacker och teatralisk musik som understryker filmens känslomässiga kärna. I synnerhet mot slutet blir det väldigt mäktigt. Leta upp soundtracket på Spotify och lyssna på stycket Rochester’s Farewell. Fantastiskt vackert. Så klippningen och musiken får höga poäng.

Mrs. Barry, you must acquire the trick of ignoring those who do not like you. In my experience, those who do not like you fall into two categories: The stupid and the envious. The stupid will like you in five years time. The envious, never.”

Manuset av Stephen Jeffreys är briljant skrivet, han skrev även pjäsen The Libertine, där John Malkovich spelade Rochester. Eftersom The Libertine är en sådan dialogtung film, så krävs det ju att filmen är snuskigt välskriven, och det är den med besked. Dialogerna, i synnerhet under första halvan, dryper av härligt mörk komik och är väldigt kvick och snärtig. Jeffreys användning av gammaldags slang, blandat med moderna anakronismer, är fasligt underhållande och det ger replikerna extra mycket sting. Något som jag beundrar extra mycket med Jeffreys manus är hur han inte försöker en enda gång att hitta försonande drag hos Rochester, utan han förblir en osympatisk skitstövel från början till slut. Det är något otroligt befriande med det eftersom varken Jeffreys, Dunmore eller Depp försöker få oss att gilla Rochester, utan de fullkomligt anammar det ändlösa mörkret som finns i honom. Det gör honom till en väldigt intressant protagonist, i mitt tycke. Rochesters brutala ärlighet och cyniska synvinkel på världen är så uppfriskande, jag trivs i hans sällskap helt enkelt. Kort sagt, manuset är fenomenalt skrivet.

Regin av Laurence Dunmore kompletterar Jeffreys manus mer än väl. The Libertine var Dunmores debutfilm, han hade fram tills dess regisserat reklamfilmer, och efter att han hade jobbat med Malkovich så fick han manuset skickat till sig. Som jag nämnde tidigare så påminner filmen rent estetiskt om Barry Lyndon fast även, till större grad, Ridley Scotts debutfilm, The Duellists. Dunmore visar i sin debut att han har ett otroligt visuellt öga, och jag älskar att han aldrig blir sentimental i sin regi, utan den råa och naturalistiska tonen hålls intakt från början till slut. En annan sak som jag älskar är hur Dunmore låter sina skådespelare verkligen leva sig in i scenerna, där det filmas väldigt långa tagningar och det känns som att de blir sina karaktärer. Sedan är Dunmores personregi helt otrolig, då han får ut briljanta prestationer ur sina skådespelare. Det är tråkigt, tycker jag, att Dunmore inte har regisserat en långfilm sedan The Libertine, för jag tror att han hade kunnat bli en riktigt grym regissör med tanke på all talang som han visade i The Libertine. Men men, jag tror och hoppas på att Dunmore kommer att komma tillbaka till registolen, för han är väldigt bra.

I’ve been told that the Devil is in you. If that be so, then I know how he made his entrance.

Skådespeleriet är makalöst fint från alla inblandade, de känns fullt engagerade i sina karaktärer, och säger sina repliker med knivskarp precision. I synnerhet så är det Johnny Depp som, på många sätt, gör sin mest underskattade och fulländade prestation som Rochester. Detta var en extremt modig roll för Depp att ta sig an efter sin älskvärda och Oscarsnominerade vända som Jack Sparrow, eftersom de kunde inte vara mer olika. Johnny Depp visar ett sådant brett känsloregister i rollen som Rochester, där han i ena stunden är osympatisk och känslokall för att i andra vara sårbar och missförstådd. Depp växlar mellan dessa lägen på ett sådant effektivt sätt, prologen och epilogen tillhör bland Depps absolut bästa scener som skådespelare. I mitt tycke skulle Depp ha förtjänat en Oscarsnominering för sin utomordentliga prestation.

Övriga skådespelare som Samantha Morton, John Malkovich, Rosamund Pike, Tom Hollander, Johnny Vegas, Rupert Friend och Kelly Reilly är alla fullkomligt lysande. Det enda klagomålet som jag har när det kommer till John Malkovich, är att hans lösnäsa var lite distraherande. Skådespelarmässigt finns här ingen svag länk, utan det är fruktansvärt stabilt hela vägen.

You could buy my slit for a pound a night, sir. I would not mind that. But I think you would not have it, sir. What I think you want is power over me, which I do bridle at.

Sammanfattningsvis är The Libertine ett kostymdrama som jag sent kommer att glömma. Den kan inte mäta sig med mästerverket Barry Lyndon, eller The Duellists, fast är en riktigt solid film som flera borde se. Med briljanta skådespelare, fantastisk manus och regi, samt en annorlunda approach till genren så är The Libertine ett underskattat och gripande drama som jag rekommenderar varmt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s