Amerikanskt drama från 2014 i regi av Clint Eastwood och i huvudrollen ser vi John Lloyd Young. I övriga roller ser vi Erich Bergen, Michael Lomenda, Vincent Piazza, Renée Marino, Kathrine Narducci och Christopher Walken.
Historien om fyra unga män från Newark, New Jersey som kom att forma det världsberömda 1960-talsbandet The Four Seasons.
2014 var något av ett blandat år för Clintan, kan man ju säga. American Sniper vart ju en makalös succé utan dess like. Världens mest inkomstbringande krigsfilm, 6 Oscarsnomineringar för bästa film bl.a och positivt bemötande för det mesta. Fast så släppte han en annan film, som verkar bara ha glidit igenom utan större uppmärksamhet. Den filmen är dagens objekt, Jersey Boys – Detta är då en film om den underbare Frankie Valli, och hur bandet The Four Seasons formades. Jag har älskat Frankie Valli ända sedan jag hörde Can’t Take My Eyes Off You i mästerverket The Deer Hunter. Fast fram tills jag såg Jersey Boys hade jag bara lyssnat på nämnda låt, och vart genast nyfiken på att se filmen. I Sverige hade filmen ingen biopremiär konstigt nog, och gick direkt till DVD/Blu-ray. Filmen har fått mestadels blandad mottagning, musiken, stilen och skådespeleriet har hyllats, fast själva filmberättandet och regin har kritiserats.
Jag hade inte så speciellt höga förväntningar på Jersey Boys, jag ville först och främst se den p.g.a musiken, och för att Clintan är bland mina absoluta favoriter. En Clintan på halvfart är fan så mycket bättre än de flesta debutanter. Nu när filmen är sedd, vad tyckte jag om Jersey Boys då? Tja, det kan ju sägas att det är inte bland Clintans bästa, men lika långt ifrån att vara hans sämsta. Detta är helt enkelt en mellanfilm för honom. Fast här finns några saker i filmen som man inte kan låta bli att älska helhjärtat.
Det är först och främst, med stora bokstäver, MUSIKEN – den är UN-FUCKING-BELIEVABLE. Clintans regi lyser igenom som bäst under de musikaliska bitarna. När Bob Gaudio (Erich Bergen) äntligen har skrivit låten Sherry, så är det början på en rad underbara låtar, och konsertscener. Alla scener som involverar bandet spela någonstans, är alla fullsmockade av energi och glädje som verkligen smittar av sig. Det är under alla dessa scener som Jersey Boys verkligen lever upp till sin potential och blir en mästerlig musikal, som jag njuter av för fulla muggar. Sedan är filmen otroligt snyggt gjord också, Clintans standardfotograf, Tom Stern, gör ett fantastiskt jobb som vanligt. Jag älskar det faktum att 50-60-talet är väldigt autentiskt återgivna, det känns som att man befinner sig på plats. Filmen ser ut som en klassisk Hollywood-rulle, och det gör mycket gott för den faktiskt. Sedan är filmen aldrig tråkig, utan den rör sig i ett bra tempo, och trots att filmen är 2h 14min är det full fart konstant.
Dessutom är skådespeleriet väldigt bra också. I synnerhet är John Lloyd Young helt perfekt som Frankie Valli. Precis som Clintans regi, levererar Young som bäst när han sjunger, och han lyckas mer än väl med att få till Valli’s unika falsett. Den som imponerade mest på mig var däremot Vincent Piazza som Tommy DeVito. Han visar upp ett väldigt utstuderat register av ilska, komedi och generell wiseguy-attityd. Dessutom levererar också han mer än väl i de musikaliska scenerna, sedan är det också rätt häftigt när han pratar direkt in i kameran. Såklart är underbare Christopher Walken lika bra som vanligt som Gyp DeCarlo. Skådespeleriet var riktigt bra och väl godkänt.
Dessvärre är det manuset som är filmens största bov, och Clintans regi blir på riktigt lätt sävlig i de karaktärsdrivna scenerna. Karaktärerna blir inte mer än arketyper av karaktärer som vi har sett så många gånger tidigare. Det känns som att man aldrig får veta vem Frankie Valli verkligen är, och det gäller övriga bandmedlemmar; Tommy DeVito, Bob Gaudio och Nick Massi. Här finns också en massa sidohistorier som avslutas lika snabbt som de påbörjas. Som t.ex Frankie’s relation till föräldrarna, frugan och barnen. Den mest intressanta sidohistorien dock, som inte heller utvecklas till sin potential, är The Four Seasons’s koppling till maffian. Då får vi möta maffiasnubben Gyp DeCarlo, då får vi också veta att Tommy DeVito har skuldsatt sig upp i öronen. Det sätter en del press i bandmedlemmarnas relationer till varandra. Om allt det hade varit mer utvecklat och välskrivet hade filmen varit betydligt mer gripande än vad den är nu.
Fast som sagt, det finns en del att älska i Jersey Boys, och även om den har en del stora brister så är den mycket bättre än vad kritikerna säger. Även om den inte var så bra som den hade kunnat bli, så finns här mycket som håller hög klass. De musikaliska bitarna, fotot och skådespeleriet håller filmen på en jämn och stadig nivå som definitivt heter duga. Bra film!
Film Med Anton 