Rakkautta & Anarkiaa (Love & Anarchy) – 2020


Från 17.9 till 27.9 har filmfestivalen Rakkautta & Anarkiaa hållit igång i Helsingfors. Det är ett ypperligt tillfälle att utbredda sin filmrepertoar, så jag såg 5 st filmer. Istället för att recensera de enskilt, så kommer här 5 korta recensioner av samtliga. Förhoppningsvis så blir det en givande läsning.

True History of the Kelly Gang (2019)

Australiensisk western från 2019 i regi av Justin Kurzel och i huvudrollen ser vi George MacKay. I övriga roller ser vi Orlando Schwerdt, Russell Crowe, Nicholas Hoult, Essie Davis, Sean Keenan, Jacob Collins-Levy, Thomasin McKenzie, Charlie Hunnam, Claudia Karvan, Marlon Williams, Gentle Ben Corbett, Earl Cave och Louis Hewison.

Den australiensiske stråtrövaren, Ned Kelly (George MacKay), och hans gäng försöker undvika rättvisan.

En till största delen väldigt bra och välspelad western med härliga Sam Peckinpah-vibbar. Filmen är underbart rå och våldsam, samt bjuder på riktigt bra prestationer av George MacKay, Essie Davis, Russell Crowe i en liten men viktig roll, Nicholas Hoult och Charlie Hunnam. Fotot av Ari Wegner är fantastiskt, och klippningen av Nick Fenton är bra. 124 minuter passerar väldigt snabbt. Otroligt bra musik av Jed Kurzel också.

Filmen lider däremot av att det är mycket stil över substans. Det känns som att Justin Kurzel är mer fokuserad på att bygga stämning än att berätta en djupodlad historia. Narrativet är stundtals väldigt spretigt och hoppigt. Det känns aldrig som att man lär känna Ned Kelly, utan han förblir en diffus karaktär i sin film.

Så det är sannerligen ingen wow-upplevelse, men nog rekommenderar jag True History of the Kelly Gang. En bra och underhållande western som borde tilltala en del.

Betyg: 3 av 5

Saint Maud (2019)

Brittisk skräck från 2019 i regi av Rose Glass och i huvudrollen ser vi Morfydd Clark. I övriga roller ser vi Jennifer Ehle, Lily Knight, Lily Frazer, Turlough Convery, Rosie Sansom, Marcus Hutton, Carl Prekopp och Noa Bodner.

Nyreligiösa syster Maud (Morfydd Clark) jobbar med döende patienter och har blivit besatt av att rädda deras själar.

Hade fått som tips på Rakkautta & Anarkiaas hemsida att inte se några trailers eller läsa något om Saint Maud på förhand – Oh Lord, så glad jag är att jag följde tipset – inget hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle se. Saint Maud var en grymt obehaglig, blodisande och välspelad skräckfilm som vid första anblick tedde sig som ett psykologiskt drama, fast ju längre in i filmen man kom desto mer skruvades skräcken upp.

Fantastisk manus och regi av debutanten, Rose Glass, det märks att hon har studerat mästare som Brian De Palma, David Cronenberg och Dario Argento. Filmen dryper av mardrömslik stämning, samt har ett utmärkt foto av Ben Fordesman. Här finns bilder som var drömlika och snygga, i synnerhet hur Fordesman komponerade bilderna och hur kameran rörde på sig. Vill även berömma klippningen av Mark Towns, som skickligt byggde upp stämningen med långa tagningar där det är tyst. Filmen var inte lång heller, den var lite över 80min lång.

Briljant prestation av Morfydd Clark också, hoppas på att få se henne i fler filmer. Som ni säkert hör så uppskattade jag Saint Maud något enormt, en mycket bra skräckfilm som jag gärna ser om.

Betyg: 4 av 5

Corpus Christi (2019)

Polskt drama från 2019 i regi av Jan Komasa och i huvudrollen ser vi Bartosz Bielenia. I övriga roller ser vi Aleksandra Konieczna, Eliza Rycembel, Leszek Lichota, Łukasz Simlat, Tomasz Ziętek, Barbara Kurzaj och Zdzisław Wardejn.

Daniel (Bartosz Bielenia) genomgår ett andligt uppvaknande under tiden som han avtjänar ett straff på en ungdomsanstalt, men hans kriminella bakgrund hindrar honom från att bli präst. Efter frigivningen flyttar han till en liten by där han strax efter ankomsten drar en vit lögn om att han är präst, vilket leder till att han snabbt blir bygdens spirituella auktoritet. Byn bär på ett kollektivt sår, och Daniel tar på sig uppgiften att läka det. Plötsligt får hans liv mening! Men hans förflutna hinner snart ikapp.

Jag hade höga förväntningar på Corpus Christi då den var nominerad till bästa utländska film på Oscarsgalan, och min förväntningar infriades med råge. Detta var en mästerlig berättelse om att börja om från noll och vilja skapa ett bättre liv för sig, fast även om förlåtelse, vänskap och slutligen kärlek. Filmen var förvånansvärt rolig mellan varven, dialogerna var stundtals dråpliga. Fast det är hela tiden ett allvar närvarande som bubblar under yten, vilket gjorde att Corpus Christi var en nagelbitande thriller såväl som ett gripande drama.

Fenomenal prestation av Bartosz Bielenia som Daniel. Helt klart en prestation som borde ha gett honom en Oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Makalös regi, manus, foto och klippning också, fast det är helt klart Bielenia som bär filmen från början till slut.

Corpus Christi var alltså helt otrolig, och absolut en film som alla borde se. Spännande, gripande och rolig, samt välspelad, välregisserad och välskriven. Ett mästerverk as far as I’m concerned.

Betyg: 5 av 5

Beasts Clawing at Straws (2020)

Sydkoreansk thriller från 2020 i regi av Kim Yong-hoon och i rollerna ser vi Jeon Do-yeon, Jung Woo-sung, Youn Yuh-jung, Bae Seong-woo, Shin Hyun-bin, Jung Man-sik, Jin Kyung, Jung Ga-ram, Bae Jin-woong, Heo Dong-won, Kim Jun-han, Park Ji-hwan och Yoon Je-moon.

En restaurangägare som kämpar ekonomiskt, samt tar hand om sin sjuka mamma, hittar en väska full med pengar i en bastu. På ett annat håll hamnar en tullarbetare i blåsväder när hans flickvän sticker iväg med pengar som han har lånat från en lånehaj.

Sydkorea fick sig en monumental succé med Parasite som tog hem storslam på Oscarsgalan med vinster i Bästa film, regi, manus och utländska film. Beasts Clawing at Straws lät på pappret som en riktigt härlig kriminalkomedi, fick Tarantino/Bröderna Coen-vibbar. Härlig var den till största delen. Beasts Clawing at Straws kommer knappast att gå till filmhistorien som ett enastående verk, men i 108 minuter så underhöll den mig med sin mörka humor och de skruvade karaktärerna.

Egentligen så har jag inte mycket negativt att säga om filmen. Den rörde sig i bra tempo för det mesta, den var välskriven och skådespelarna var alla bra i sina roller. Det märktes att de hade kul under inspelningen. Fast samtidigt så fanns det inget med den som imponerade något nämnvärt, det var en kul och underhållande film. Ett helt okej tidsfördriv, och ibland behöver man sådana filmer.

Beasts Clawing at Straws var inte i närheten av att vara lika bra som Corpus Christi, Saint Maud eller t.o.m The Painted Bird, utan mer eller mindre på samma nivå som True History of the Kelly Gang. Absolut en bra film, fast inget som jag kommer att se om den närmsta tiden.

Betyg: 3 av 5.

The Painted Bird (2019)

Tjeckisk-slovakisk-ukrainskt drama från 2019 i regi av Václav Marhoul och i huvudrollen ser vi Petr Kotlár. I övriga roller ser vi Nina Šunevič, Ala Sakalova, Udo Kier, Michaela Doležalová, Stellan Skarsgård, Harvey Keitel, Julian Sands, Júlia Vidrnáková, Lech Dyblik, Aleksei Kravchenko, Barry Pepper, Petr Vaněk, Radim Fiala, Jitka Čvančarová, Alexander Leopold Schank, Alexander Minaev, Pavel Kříž, Zdeněk Pecha, Milan Šimáček, Martin Nahálka, Dominik Weber, Andrej Polák, Filip Kaňkovský och Lukáš Hložek.

Pojken (Petr Kotlár), vars föräldrar är jagade av nazisterna, har blivit placerad i fosterhem hos en äldre kvinna. Inom kort dör den gamla kvinnan och Pojken är nu ensam, på vandringsfärd genom landsbygden, från byar till lantgårdar. I sin kamp för överlevnad får Pojken utstå oerhörd brutalitet från de obildade och vidskepliga bönderna och bli vittne till de fruktansvärda våldshandlingar utförda av de hänsynslösa soldaterna, från både de ryska och tyska trupperna.

The Painted Bird hade skapat sig en del word of mouth när den premiärvisades på Venedigs filmfestival ifjol – folk hade flytt biosalongen i panik p.g.a filmens explicita och utstuderade våld, samt skildringen av mänsklig grymhet. När jag såg filmen så förväntade jag mig den mest våldsamma och obehagliga berättelsen – dessvärre så levde den inte alls upp till hajpen. The Painted Bird är obehaglig i enskilda moment, fast i slutändan har jag sett filmer som är flera ljusår värre i synnerhet när det kommer till våld. Filmens längd på 3h var, i mitt tycke, excessiv. Även fast den aldrig blev tråkig, så blev man lite öm i röven efter ett tag. En annan anledning till varför längden störde mig var för att huvudkaraktären, som vi följer, säger inte ett dyft genom hela filmen. Att följa en karaktär som inte säger något eller visar några större känslor, det blir lite för mycket att be om i slutändan.

Däremot så ger jag högsta betyg till regin och foto. Manusförfattaren och regissören, Václav Marhoul har gjort en film som är otroligt vacker och stämningsfull. Man är konstant intresserad av vart filmen är påväg, samt här fanns scener som var laddade med obehag. I synnerhet så var scenerna med Udo Kier riktigt nagelbitande, och han var mycket bra i sin roll. Fotot av Vladimír Smutný var fenomenalt – svartvitt och analogt går lika väl ihop som hamburgare och pommes. Även fast storyn och karaktärerna hamnade lite i skymundan, så slutade jag aldrig att förundras över hur bildskön filmen var.

Skådespeleriet var väldigt bra, där Petr Kotlár imponerade stort i sin roll. Däremot så tycker jag att Barry Pepper och Stellan Skarsgård var de mest minnesvärda även fast deras roller var små. Harvey Keitel var riktigt bra som en vänlig präst som av misstag skickar pojken att bo med en pedofil, spelad med övertygelse av Julian Sands. Fast här kommer ett annat problem med filmen. Språket i filmen är interslaviska (hjälpspråk baserat på de slaviska språken), och detta betyder att de skådespelare som inte kommer från de slaviska länderna har blivit dubbade. Jag förstår inte detta eftersom man ser ju klart och tydligt att de har lärt sig att tala språket, men ändå så har de blivit dubbade, och det är dessvärre väldigt synligt – i synnerhet med Harvey Keitel.

Summa summarum så är The Painted Bird en film som jag beundrar mer än gillar. Den är synnerligen välregisserad, välspelad och fantastiskt fotad, samt den är kraftfull i stora delar. Däremot så finns här inget som får mig att någonsin vilja se om den, är t.o.m lite osäker på om jag rekommenderar den. Vet ärligt talat inte vilken publik som är den rätta för The Painted Bird.

Betyg: 3,5 av 5.

Så på det stora hela var årets upplaga av Rakkautta & Anarkiaa en lyckad sådan med bra filmer, varav två styckna var riktiga höjdare. Hoppas någon utav dessa titlar har fångat ert intresse. Nu blickar vi framåt mot nästa år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s