Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Svensk komedi från 2013 i regi av Felix Herngren. I huvudrollen ser vi Robert Gustafsson. I övriga biroller ser vi Mia Skäringer, Ralph Carlsson, Iwar Wikander, Jens Hultén och Johan Rheborg.

Allan Karlsson (Robert Gustafsson) fyller hundra år och det vankas festligheter på ålderdomshemmet med princesstårta och hundra levande ljus. Allan bestämmer sig att han har fått nog på hemmet och klättrar ut genom fönstret och försvinner. I lilla byn Byringe så träffar han Julius (Iwar Wikander). De ger sig ut på ett äventyr kantat av MC-gäng, stulna pengar och ett elefantarsle. Parallellt med dessa äventyr så berättas Allans livshistoria och vilka personer han har träffat. Bl.a Harry S. Truman, Stallin, Herbert Einstein m.fl…

Jag tror inte en enda dag har gått då man inte har gjort reklam för Felix Herngrens filmadaption av Jonas Jonassons succéroman, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. T.o.m när det bara ryktades om att filmen var i planeringsstadiet så vart det ett sådant liv. Jag kommer inte ihåg senaste gången det var en såpass hype kring en film. Möjligtvis Avatar fast den levde ju inte ens upp en milimeter till hypen. Usch så överskattad. Samma hype ligger då på denna film och om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt.

Jag gick in till Felix Herngrens adaption med vissa förväntningar och då hade jag inte alls läst boken eller något. Förväntningarna låg på att jag gillar Felix Herngren och Robert Gustafsson. De är två av Sveriges bästa komiker och då är ju i synnerhet Gustafsson en legendar. Herngren är ju en mästare på igenkännbar situationskomik och sedan gillade jag trailern. Skrattade faktiskt riktigt gott åt den och det är oftast negativt för man visar alltid de bästa bitarna i trailern. Trailern gav sken om en härlig liten Forrest Gump möter Picassos Äventyr och dessa filmer är ju fantastiska. Har Herngren lyckats eller misslyckats med sin hypade adaption av Jonas Jonassons roman?

Första timmen är fantastiskt bra, det ska erkännas. Redan i förtexterna så sitter jag med ett brett smil och smilet växer när jag får se Gustafsson som Allan Karlsson. Här vill jag verkligen ge beröm till han eller hon som har skött om filmens makeup. Sminkningen av Robert Gustafsson kan vara bland det bästa som jag har skådat i en film överhuvudtaget. Han ser verkligen ut som en hundraårig man och det övertygar in i minsta lilla detalj. En guldbagge för sminket bör vara på plats, tycker jag i alla fall. Herngren får ett stort plus för att han injicerar lite Roy Andersson och Bröderna Marx i filmen. Här finns även stunder av underbar förväxlingshumor och Herngren styr hela första timmen med fast och säker hand.

Som jag nämnde så är det väldigt mycket Forrest Gump och Picassos Äventyr över filmen och då är det framför allt tillbakablickarna. Forrest Gump träffar JFK och Nixon. Allan träffar Harry S. Truman och Stallin. Filmen präglas av en riktigt härlig äventyrskänsla som passar alldeles utmärkt i tillbakablickarna men även i scenerna som tar plats i nutid. Humorn i första halvan är på gränsen till magont för jag skrattade högt och ofta åt galenskaperna. Vissa stunder var det Hasse & Tage-nivå på humorn och det saluterar jag regissör/manusförfattaren Herngren för.

Fast sedan kommer den andra halvan och där fallerar det mesta, tyvärr. Den vältajmade och slagfärdiga humorn byts ut mot fars och buskis som träffar mer fel än rätt. När Mia Skäringers karaktär dyker upp och hon bryter på tung värmländska så faller helheten sakta men säkert. Hennes karaktär här är en sämre skriven och agerad variant av Anna i Solsidan där hon oftast briljerar. När hon sedan presenterar sin elefant och står och siktar med hagelbössan så har Herngren tappat mig. Faktum är att under andra halvan så sitter jag och tänker ”Är det Felix Herngren eller Ulf Malmros som regisserar”. Anledningen till att jag nämner Malmros är att det blir för många korkade gangstrar med bred värmländska och löjliga biljakter. Allt som var så omsorgsfullt uppbyggt i första halvan faller platt i andra halvan.

Manuset skrivet av Herngren och Hans Ingemansson är det inget egentligt fel på.             Första halvan är som sagt underbar med citatvänliga repliker och härliga karaktärer. Vissa av tillbakablickarna är fantastiskt roliga och man skrattar nästan hela tiden. Allans repliker är sjukt bra eftersom Gustafsson är både kvick och lite långsam i levereringen av replikerna. Han kan säga replikerna i mun på någon annan och det ger upphov till både gapskratt och underfundig humor. Dialogerna är stundtals fruktansvärt välskrivna och förvånansvärt smarta och här finns repliker som säkert kommer citeras någon gång. Fast replikerna i andra halvan är nästintill smärtsamma och inte ens Allan har en klyftig replik på lager. Som helhet är manuset dock godkänt.

Regin av Felix Herngren är det inte heller något fel på. Filmen har ett välbehagligt flyt och den är aldrig tråkig. Sedan är den riktigt snygg att titta på. Fotot av Göran Hallberg är dessutom briljant och klippningen är grymt bra. Felix ger den första halvan en härligt svensk känsla. Ålderdomshemmet skildras verkligen som ett ålderdomshem. Beige och jävligt trist. Svenskarna som pratar svengelska med en brittisk gangster är också sjukt roligt. Ambitionen går verkligen inte att dissa eftersom det är oerhört välgjort på alla plan. Filmen känns både episk och sådär lämpligt dramatisk. Den känns som sagt som en svensk Forrest Gump eller The Curios Case of Benjamin Button i utförandet. Jag önskar bara att Felix hade varit mer försiktig med tonskiftningarna i andra halvan. Nevertheless så är regin, precis som manuset, godkänt.

Skådespeleriet är på de flesta håll riktigt bra och då är Robert Gustafsson guld värd i rollen som Allan. Fast att Allan är hundra år så är han fortfarande pigg och kvick i knoppen. Robert sätter gesterna, dialekten och kroppsspråket med bravur. Han är faktiskt enormt övertygande och det är en stor eloge till honom. Vissa gånger var han så bra att jag faktiskt glömde att det var Robert Gustafsson bakom det tunga sminket. Så bra är han.

Övriga skådisar som Iwar Wikander, Ralph Carlsson, Jens Hultén och Johan Rheborg gör sina roller snyggt och jävligt proffsigt. Den svagaste i gänget är Mia Skäringer på usel rutin. Det går bra att spela annat än Anna i Solsidan.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var, trots den usla andra halvan, en välkommen frisk fläkt inom svensk komedi. Första halvan är underbar och vissa bitar av manuset var grymt och Herngrens regi var fast och säker under nämnda halva. Samt Robert Gustafsson var skitbra i huvudrollen. Fast andra halvan hindrar ett högt betyg, tyvärr. Den duger ändå fint som söndagsunderhållning och definitivt en film för hela familjen. Rekommenderas trots påtagliga brister.