The Good, The Bad & The Ugly

Italiensk spagettiwestern från 1966 i regi av Sergio Leone. I huvudrollerna ser vi Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Eli Wallach.

Prisjägaren Blondie (Clint Eastwood) slår sig ihop med den ökände banditen, Tuco (Eli Wallach), för att hitta en gömd skattkista innehållande 200 000 dollar i guldmynt. Vad de inte vet är att de har en tredje man hack i hälarna – Yrkesmördaren Angel Eyes (Lee Van Cleef).

Jag har länge väntat med att recensera Sergio Leone’s klassiker The Good, The Bad & The Ugly. Anledningen till det är för att jag har velat fokusera på nya filmer för att vara så aktuell som möjligt. I julklapp så fick jag däremot Clint Eastwood . 20 Film Collection (blu-ray). Nu ingick inte den nämnda filmen visserligen, men när jag såg filmen The Outlaw Josey Wales -76, en fantastiskt bra western, så började jag tänka på The Good, The Bad & The Ugly. I mitt tycke är det kanske den bästa westernfilmen genom alla tider. För den sakens skull så förtjänar den att recenseras.

The Good, The Bad & The Ugly är den tredje och avslutande delen i Leone’s trilogi, kallad Dollar-trilogin. Trilogin inkluderar, förutom nämnda film, A Fistful of Dollars -64 och For a Few Dollars More -65. Alla dessa är makalösa filmer och har en given plats bland mina favoritfilmer och är även bland de bästa trilogierna. I synnerhet The Good, The Bad & The Ugly som har en orubbad plats bland min personliga topp 5 genom alla tider.

Jag minns som tolvåring när pappa köpte filmen åt mig på DVD. Det första han säger när han ger mig filmen är detta; ”Vad du än ska göra nu, skit i’t och sätt igång filmen.”. Jag gillar ju inte att vara olydig så jag slet av plomberingen och drog igång filmen. Än idag så minns jag inte senaste gången jag har varit med om en sådan komplett filmupplevelse. Efter enbart de inledande 30 sekunderna och de första stämmorna av Ennio Morricone’s legendariska musik så skriker jag ut: ”Jag älskar detta!”. Det blir bara bättre och bättre för varje minut. The Good, The Bad & The Ugly är ett fantastiskt mästerverk från början till slut.

Det är lätt att se vilken regissör som har inspirerat mästaren Quentin Tarantino i sitt filmskapande. Han använder sig flitigt av Leonska närbilder och utsökta bildkompositioner och även musik av Ennio Morricone. Även om Tarantino är en makalös filmskapare (min favorit dessutom) så är han ingen Sergio Leone. Det finns ingen som har fått ut mer av Ennio Morricone än Sergio Leone. Sen finns det ingen som kan komponera så snygga kameravinklar som Leone gjorde.

Estetiskt så är The Good, The Bad & The Ugly den snyggaste westernfilmen genom alla tider. Närbilderna är  så bra och översiktsbilderna på solnedgångarna ger mig gåshud varenda gång. Tillsammans med Morricone’s musik så blir det närmast elektriskt. Filmen är dessutom berättad i ett fantastiskt tempo och då ska man tänka på att filmen är närmre 3 timmar lång. Varenda gång jag ser filmen så känns det som att den är över i ett nafs trots att speltiden är jävligt generös. Filmen är så jävla intensiv också. Dialogscenerna med Blondie och Tuco är både roliga och laddade med underliggande explosivitet. Scenerna med Angel Eyes är också väldigt obehagliga och då är det främst öppningsscenen som är så bra med tystnaden och närbilderna.

The Good, The Bad & The Ugly är inte bara en stenhård och enormt intensiv westernrulle, den är rolig också. När Blondie och Tuco inleder sitt samarbete så är det stundtals riktigt roligt. Då är det framför allt Tuco som har några av filmens bästa repliker; ”There are two kinds of people in the world, my friend: Those with a rope around the neck, and the people who have the job of doing the cutting.”, ”I would like to piss, it’s rough. I’ve been shaking up in this train nearly ten hours now.” och ”You never had a rope around your neck. Well, I’m going to tell you something. When that rope starts to pull tight, you can feel the Devil bite your ass.”. Fast ingen skam skall falla över Angel Eyes och Blondie – De har vassa repliker de med.

Manuset skrivet av Agenore Incrocci, Furio Scarpelli, Luciano Vincenzo och Sergio Leone är fantastiskt bra. Vissa gånger är det rentav dialogfritt och skådespelarna får uttrycka sig via tystnaden och det fungerar lika bra som dialogscenerna. Dialogerna är, som vanligt i en film av Leone, fenomenala. Här finns scener som är så blodisande välskrivna att man storknar och här finns även scener som är både hemska och gripande. Scenen där Angel Eyes förhör och sedan misshandlar Tuco tillhör bland det mest välskrivna, välregisserade och välspelade någonsin.

Sergio Leone’s regi är något som blivande filmregissörer borde studera och ta enorm lärdom av. Här finns inte en enda scen som känns överflödig eller någon kameravinkel som är malplacerad. Leone är smart då han låter alla scener i filmen ta den tid de behöver. Eller rättare sagt, Leone tar den tid han behöver för att bygga upp en westernkänsla som känns ända in i benmärgen. Filmen präglas av en episk känsla som är jämförbar med Lawrence of Arabia, Braveheart och Django Unchained. Som jag nämnde så är misshandeln av Tuco bland det mest välregisserade jag har sett i en film överhuvudtaget. Tuco’s plågade skrik på hjälp klipps med en gosskör som komponerar musik utanför huset. Det är ett fruktansvärt starkt och gripande ögonblick. Även tremanna-duellen. Leone’s regi är Oscarvärdig alla dagar i veckan.

Fast det bästa med The Good, The Bad & The Ugly är varken manuset, regin eller skådespeleriet utan det är filmmusiken som är i en klass för sig. Det är kanske den bästa filmmusiken någonsin komponerad till en film och är även kronjuvelen i Ennio Morricone’s magnifika karriär. Många tycker att Once Upon a Time in the West eller Once Upon a Time in America är Morricone’s bästa filmer som kompositör. Medan dessa har otrolig musik så toppar musiken i The Good, The Bad & The Ugly musiken i nämnda filmer alla dagar i veckan. Det grämer mig fortfarande att Morricone inte vann en Oscar för sitt omänskligt bra jobb här.

Skådespeleriet är, precis som allt i denna film, fenomenalt bra. Trion Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Eli Wallach är så bra i sina roller och dessa roller är bland deras bästa. Clintan är helt enkelt Clintan i filmerna han spelar i. Han är arketypen av tysta och starka leading men och man förstår ju var Ryan Gosling har hittat inspiration till sitt minspel i Drive. Clintan är så förbannat cool som Blondie och han behöver inte anstränga sig för att vara cool. Clintan är definitionen av en äkta badass. Så förbannat bra spelat av den gode Legendaren.

Lee Van Cleef är underbar och härligt slemmig som Angel Eyes. Precis som Clintan så har inte Lee så många repliker utan han använder sig först och främst av sina mörka och genomträngande ögon och kroppsspråket. Lee har vissa scener som är så intensiva och obehagliga att ibland kommer man på sig med att titta genom fingrarna. Briljant spel av den onde Van Cleef.

Filmens hjärta och själ kommer i form av Eli Wallach som Tuco. Första gången jag såg filmen så visste jag bara vilka Clintan och Van Cleef var, men Wallach var fullkomligt anonym för mig. Wallach gör en av alla tidernas bästa prestationer som Tuco. Mycket av filmens oväntade humor kommer från Tuco och i vissa scener så får magmusklerna kramp. Framför allt då han likt en arg bulldog skäller ut en massa citatvänliga repliker och one-liners. Fast några av filmens mest gripande ögonblick inkluderar Tuco. Fenomenalt spel av den fule Wallach.

”You may do the risks, my friend. I do the cutting.”. The Good, The Bad & The Ugly  är, som ni vet, en av mina favoritfilmer och topp 5 genom alla tider. Världens bästa westernfilm som har allt helt enkelt. Tidigare så var Lonesome Dove (recension här…) favoriten, men efter en omtitt av The Good, The Bad & The Ugly så tar Leone’s mastodontfilm över titeln. Ska du bara se en westernfilm i ditt liv så bör detta mästerverk vara det självklara valet.