Nymphomaniac

Danskt-engelskt drama från 2013 i regi av Lars Von Trier. I huvudrollerna ser vi Charlotte Gainsbourg och Stellan Skarsgård. I övriga roller ser vi Shia LaBeouf, Stacy Martin, Willem Dafoe, Jamie Bell, Uma Thurman, Christian Slater och Connie Nielsen.

En snöig vinternatt upptäcker den vänlige Seligman (Stellan Skarsgård) någon som fångar hans uppmärksamhet. I en gränd ligger en svårt misshandlad kvinna vid namn Joe (Charlotte Gainsbourg). Seligman tar hem henne och vårdar om henne. Det som följer när Joe vaknar är hela hennes livshistoria. Hennes liv som nymfoman.

Lite filmtrivia innan recensionen börjar; Minns ni 2011 upplaga av Cannes filmfestival? Minns ni att en film kallad Melancholia hade sin premiär? Om ni minns det så kanske ni framför allt en liten högljudd danskjävel som yttrade detta på presskonferensen; I understand Hitler. I am a nazi. Vem var dansken som sa detta? Det var ingen mindre än Lars Von Trier. Det som väckte större uppmärksamhet än att han bannades från festivalen var att han, mitt under alla dumma skämt och provokationer, kläckte ur sig detta; My next movie is going to be a porno. Kan man sin Von Trier så vet man inte om han skojar eller är allvarlig.

Åren gick och till slut läste man nyheten ”Lars Von Trier’s nya film är en porrfilm”. Jag tänkte direkt ”Är det första April eller?” Det visade sig att jag hade helt fel, Von Trier’s nya skulle mycket riktigt vara en porrfilm. Sedan läste man att Charlotte Gainsbourg hade skrivit kontrakt och skulle spela huvudrollen. Jag var förbluffad och trodde fortfarande inte på det, bara väntade på att Von Trier skulle gå ut och meddela att det hela var ett skämt. Fast efter Gainsbourg kom Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Stacy Martin, Christian Slater, Uma Thurman osv. Ena fantastiska skådisen efter den andra och det var nästintill förbryllande att så mycket talang anslöt sig till en porrfilm.

Då gick Von Trier ut med en annan nyhet; Filmen skulle vara ett drama om en kvinnas sexuella uppvaknande och titeln var Nymphomaniac. Den mest intressanta nyheten var att filmen skulle komma i två versioner; En softcore och hardcore. Von Trier fick tyvärr inte sin vilja igenom och den versionen vi ser är den fyra timmar långa softcore-versionen. Han ville att hardcore-versionen, dvs den 5,5 h långa versionen, skulle visas. Tji fick han och vi får nöja oss med en 4h lång film. Fast denna 4h långa versionen är tillräckligt mäktig, kan jag lova.

När det kommer till Lars Von Trier så vet jag inte riktigt vad jag tycker om honom. Hans kommentarer om Hitler är fullkomligt oacceptabla, även om Von Trier säkert tyckte att det var skitkul. Fast Hitler-kommentarerna var ju inte första gången han valde att röra om i grytan. 2009 när hans våta, sadomasochistiska katastrof Antichrist hade premiär på Cannes filmfestival, så blev det lite kontroverser. När det var dags för presskonferensen så konfronterades Von Trier av en väldigt arg journalist som frågade detta, klippet medföljer:

Kontroversiell snubbe indeed. Han har ju även drivit med nationalskatten Ingmar Bergman så det står härliga till. Först hylla honom och senare köra med kukmätning och säga att Bergman runkade i sin biograf. Jag får känslan av att Von Trier provocerar för att han ska må bra. I varenda presskonferens och intervju så ser man att han nästintill kämpar intensivt för att hålla sig lugn och inte provocera. Fast när det kommer till kritan så är Von Trier en jävligt bra filmskapare. Han skriver och regisserar historier som ligger honom väldigt nära hjärtat och han går alltid sin egen väg. The Element of Crime, Breaking The Waves, Riket (Ernst-Hugo!!!!), Manderlay, Dogville osv är fantastiska filmer och snudd på mästerverk. Däremot så klarar jag mig utan Antichrist, Dancer In The Dark och Direktören för det hele. Nu är han alltså här med Nymphomaniac och för första gången fann jag mig vara peppad inför att se en Lars Von Trier-film på bio. Nu när den är sedd vad tycker jag 10 dagar senare?

Det första som slår mig när Nymphomaniac börjar är att här finns inte Von Triers typiska handhållna kamera som han är så förtjust i. Utan här är det grymt fina och stadiga panorama och åkningar genom gränden där Seligman hittar Joe. Det fortsätter även i Seligman’s lägenhet där han värnar om Joe. Flera gånger under de inledande 10 minutrarna så undrar jag om det verkligen är en film av Lars Von Trier. Fast direkt när Joe fäller repliken ”I discovered my cunt at two years of age.” då vet jag att det är en Lars Von Trier-film. Inte för att det är något negativt för jag skrattade gott när den repliken fälldes men också för att Skarsgårds min i det skedet är priceless.

Man kan ju definitivt inte klanka ner på ambitionen. Nymphomaniac är faktiskt bland de mest ambitiösa filmer som jag har sett. Vi snackar om ambition i klass med Bertolucci’s Novecento (1900) och Martin Scorsese’s The Wolf of Wall Street. Jag skulle nog säga att detta är Lars Von Trier när han är som mest ambitiös, nyfiken, lekfull och även bäst. Nymphomaniac kan mycket väl vara hans Mästerverk. Det stämmer, Mästerverk med ett stort ”M”. Detta var fyra timmars underbart erotiskt, roligt och väldigt tragiskt drama. Detta är också en av årets bästa filmer och jag ska förklara varför i vad som kanske blir min längsta recension någonsin.

Visuellt så har Von Trier aldrig varit mer säker än vad han är i Nymphomaniac. Här blandas handhållen kamera och fantastisk statisk kamera på ett sätt som ger upphov till gåshud. Von Trier leker även stundtals med splitscreen och gör det så snyggt att jag blir bara mer och mer imponerad. Tre olika sexscener ackompanjerade till klassiskt musikstycke i splitscreen? Klockrent. Von Trier drar även väldigt intressanta visuella paralleller mellan sex och fiske och han injicerar dessa paralleller i manuset som är extremt välskrivet. Man ska inte tro att Von Trier skonar någon när det kommer till sexscenerna. Det är inte gulligt eller kittlande utan sexet är kallt och naket och annat förväntade jag mig inte. Von Trier är extremt närgången och här finns extrema närbilder på avsugningar, penetration och könsorgan. Ibland kan t.ex en dialogscen klippa direkt till in your face-närbild på en erekt penis och vissa gånger såg man genom fingrarna eller så försökte man titta bort för det var obekvämt flera gånger.

Nymphomaniac är den längsta filmen som jag har sett på bio, 4h lång odyssé genom en kvinnas komplicerade sexliv låter som ett garanterat sömnpiller. Det blir aldrig så faktiskt utan detta är makalös underhållning från början till slut. Det berättas i relativt långsamt tempo och det passar mig alldeles utmärkt då Von Trier’s manus är fenomenalt skrivet och jag vill även ge cred till klippningen som är väldigt naturlig och effektiv. Alla tidsskiften mellan dåtid och nutid sköts med fast och säker hand och det förtjänar tusen applåder. Som tur var så fanns det en paus på 20 min och det behövdes för jag vet inte om jag hade kunnat kontrollera urinblåsan i 4,5h, så pausen var högt uppskattad.

Manuset som är skrivet av Von Trier är som nämnt fenomenalt skrivet. Som jag nämnde tidigare så får jag känslan av att Von Trier har gjort en djupdykning i kvinnans sexualitet med nyfikenhet och lekfullhet. Fast det är mer än en nyfiken och lekfull skildring, jag märker att stor omsorg och väldigt mycket tanke har lagts ner i detta projekt. Dialogerna är, som typiskt i en Von Trier-film, kärnfull och jävligt nödvändig. Dialogerna mellan Seligman och Joe fullkomligt vibrerar av humor och vissa gånger känns det som ett jävligt välskrivet kammarspel och där kammar Von Trier hem pluspoäng. Såhär i nuläget så hade jag inte velat ändra på något när det kommer till manuset. Dialogerna, replikerna och alla scenarion är perfekt avvägda och när det är perfekt så ska man inte ändra det.

Regin av Von Trier sitter som handen i handsken. Det som är jäkligt intressant med Von Trier’s sätt att regissera är att han känns som ett litet barn. Studion är hans lekplats och skådespelarna är hans leksaker och han leker med de på bästa möjliga sätt. Kort sagt, Von Trier är en glad pojke med en fet kamera på axeln och därför tycker jag att Nymphomaniac är en lekfull film (Duh…). Fast tack vare att sexscenerna är så obekväma och närgångna så är Nymphomaniac en stundtals väldigt jobbig film eftersom det är verkligen in your face. Det är inte bara sexscenerna som får mina ögonbryn att höjas utan det är alla scener som involverar Jamie Bell’s karaktär som idkar sadistiska våldshandlingar. Det som gör hans scener så otäcka är att han är så samlad och nästintill ömsint att man tror inte att han är kapabel till sådana avskyvärda aktiviteter. Här finns utstuderade närbilder på piskrapp på nakna rumpor och det får magen att dra ihop sig. Här finns även väldigt hemska scener där delirium behandlas på ett väldigt avskalat och realistiskt sätt. Von Trier’s regi är, precis som manuset, helt perfekt avvägd och jävligt fint flyhänt.

Skådespeleriet är, som vanligt, makalöst bra som gör filmen rättvisa. Charlotte Gainsbourg, som verkar ha blivit en favorit hos Von Trier, gör en väldigt stark prestation. Hon tar sig an det krävande materialet på ett sätt som känns jävligt modigt med tanke på att innehållet är väldigt naket och rått. Att låta en regissör filma sitt könsorgan i närbild är väl kanske inte förstahandsvalet för en skådespelerska/skådespelare men Gainsbourg ser bekväm ut och hon gör ett suveränt jobb.

Övriga skådespelare gör fenomenala insatser och då är det tre st som jag vill framhäva lite extra. För det första gör Stacy Martin ett strålande jobb som den yngre Joe som först inte känner sig bekväm med att ragga upp killar till höger och vänster. Stacy har scener som känns ända in i märgen och hon gör ett jobb som inte bör utesluta henne från prisutdelningar. För det andra gör Uma Thurman en vansinnigt bra och helt hysteriskt rolig prestation som en bedragen hustru. Scenen där hon besöker Joe och maken i lägenhet med barnen är både smärtsamt kraftfull och rentav skitrolig. Uma gör faktiskt en av sina bästa prestationer någonsin. Måtte hon göra fler filmer med Von Trier. För det tredje gör Jamie Bell sitt livs roll som sadisten K. Han är ömsint, våldsam och vänlig. Allt på samma gång och Jamie sköter svängningarna på ett fenomenalt lyckat sätt. Skådespeleriet är fenomenalt och ger upphov till rysningar. Bortsett från Shia LaBeouf som är pinsamt dålig och känns verkligen inte hemma i Von Trier’s universum.

Nymphomaniac är alltså bland de mest njutbara filmupplevelser i år och en film som jag kanske kommer se om. Kan kanske tänka mig att se Von Trier’s hardcore-version. Det är ett jävligt STORT kanske eftersom den versionen inkluderar skit och jag är inte så förtjust i skit (Salò har skit så det räcker och blir över). I alla fall en mästerlig film och rekommenderas varmt! Se den helst själv dock, kan bli jävligt awkward med familjemedlem (Såg Shame med pappa, så tro mig… jag vet). Mästerverk.